Fotografins historia är fascinerande läsning. För dryga 100 år sedan fanns inte kameror för den breda publiken. Kamerorna var dyra och klumpiga och ägdes av fotografer. Så här såg ut en studio kamera. Filmen hade en storlek på c:a 20×25 cm (8×10 tum) och på den tiden kallades för glasplåt eftersom den var gjort av glas.
Det fanns dock även lätta varianter som man kunde lasta i sin vagn och ta med det på plats för olika evenemang.
Så här kanske såg ut när man gick på fotopromenad som vi brukar göra. Vi tar också med stativet men annars har vi lite lättare utrustning att bära.
Åren gick och förbättringarna kom det ena efter det andra … Formatet på filmen som var från början 20×25 cm eller till och med större, minskade ner till 13×18 cm och ytterligare till 10×12,5 cm.
Amatörfotograferna fick äntligen en chans att skaffa kameror nu när de inte vägde lika mycket. Snart började tillverkas lätta och nätta kameror som man kunde ta med på resan. Här nere ser vi de första ”lätta” resekameran.
Ordet ”lätt” och ”mindre” kommer vi att höra mycket framöver.
Det var en mindre revolution. Kameran var nu inte bara fotografens egendom utan alla kunde skaffa en. Det enda som de behövde var en mindre förmögenhet och väldig mycket kunskap för att både operera kameran men även för att blanda kemin och framkalla bilder. Amatörfotografen är född.
Åren går och en smart kille från USA vid namn George Eastman skapar ett företag som heter Kodak och tänker göra kameran var mans egendom. Det första han gör är att skapa en ännu mindre film format. Nu är filmen bara 6×6 cm stor (kom ihåg vi började från 20×25 cm) och nu kan man fota flera bilder på en rulle film. Varför tänkte ingen på det tidigare? Brownie kameran säljer som smör för att den är både lättare och mindre och alla kan fotografera numera. Det är nämligen så att när man hade fotat klart skickade man in kameran till fabriken och där framkallades bilderna och returnerades med posten. Tillsammans med bilderna fick man kameran laddat med en ny film.
Proffs fotografer håller sig fortfarande till större format. Det här är något som vi kommer att se mycket framöver. När amatörfotografer hoppar på en nyteknik/format då hoppar proffsen också vidare…
Nu jobbar en proffs fotojournalister med sin 10×12,5 format och amatörer med 6×6 cm.
På tjugo och tretiotalet är det dags att uppfinna hjulet igen! Leica kamera tillverkas och filmen blir ännu mindre: Bara 36×24 mm. Alltså ….millimeter !!!!!
Du säkert undrar: Kan det verkligen bli mindre? Leica kamerorna blev legendariska och snart började flera tillverkare följa efter och tillverkar kamerorna i nya pytti-formatet.
Så liten är den nya filmen som heter 135 eller 35 mm och har endast en bråkdel av den yta de tidigare filmerna har.
Under efterkrigstiden formatet 135 blir väldigt populär. Kamera tillverkare som Nikon, Canon, Pentax och andra tar en stor del av marknaden. Amatörerna flyr från mellanformat (6×6 cm) och köper den nya och ”lättare” och ”mindre” kameror som använder sig av den lilla filmen.
Proffsen tar chansen och flyr från storformat 10×12,5 till mellanformat 6×6. Mellanformatet kommer att vara proffsens favorit för många år framöver. Hasselblad, Rolleiflex, Mamiya heter kamerorna som är proffsens favoriter.
Det görs försök att ta fram kompakter i andra varierande (och mindre filmstorlekar) Vem kommer inte ihåg 126 eller 110 eller disc men de dör ut efter några år 🙂
Tekniken går framåt, det nya kamerorna blir bättre och bättre. Nu börjar att bli vanligt att kan man mäta ljuset direkt in i kameran utan att behöva ha med en extern ljusmätare.
En ljusmätare är ett måste om man ska exponera rätt. Men det kräver också batteri. Många kameror får batteri på 60 talet. Vilken revolution det blev. Så småningom batteriet gav möjligheterna att koppla ljusmättning med exponeringen och kameran kunde överföra resultatet av mätningen direkt till en förprogrammerat exponerings automatik. Många uppskattade tekniken som kunde möjliggöra att man slapp justera själv bländare och slutare. (Vid det här laget en fotograf måste kunna läsa av ljuset och överföra de inställningarna på kameran för att få en bra exponerat bild. Blir det fel kommer inte att bli någon bild alls. Tills filmen blir framkallat måste man leva med osäkerheten om man inte vet vad man gör.
Många kameror får ett ”E” på namnet. E står för Elektronik.
Tillverkarna vill öka sin försäljning och göra kamerorna billigare och enklare. Den kompakta kameran är född. Under ett par årtionden alla ”vanliga dödliga” byter ut sina spegelreflexer mot kompakta kameror. Varför? De är mindre och lättare att använda. (Du har väl hört det förut 🙂
Nu växer fram två olika grupper fram. Det är gruppen med amatörfotografer som inte har en tanke att köpa en kompakt kamera och är det andra gruppen som vill ha bilder men orkar inte lära sig att fotografera med allt som detta innebär. De nya kompakterna blir riktigt attraktiva i det här växande gruppen. Plötsligt kan man få välexponerade bilder utan att kunna något om exponering. Och batterierna blir större och viktigare….
Avancerade amatörer och entusiaster håller sig till sina större spegelreflexer. För dem en kompaktkamera är inget att ha… Men för alla andra är kompakterna en riktigt bra lösning.
Vi börjar närma oss millenieskiftet. En revolution har redan börjat när datorerna kom i vårt liv men nu framöver kommer att hända saker även med våra kameror och film. Vi startade när fotografi började bli populär för över 100 år sedan med en film storlek som var nästan lika stor som en A4 ark och årtionde efter årtionde blev mindre och mindre och mindre ….
Nästa gång ska vi få reda på hur den digitala sensorn jagar bort filmen från våra kameror!