Historien om Kodak

Text och bilder : Anders Lattermann (kollega på Domus Jakobsbergs fotoavdelning med Kodak snabblabb under 1986-87)

En vän gav mig en låda med några gamla analoga kameror. Bland dem fanns en Kodak Instamatic plastkamera, vilket skapade en massa minnen från en svunnen tid. Kodak var mest kända för att göra film, de var faktiskt störst i världen på tillverkning av filmmaterial med en rätt stor marginal till tvåan Fujifilm. Men inget varar för evigt, Kodak gick i konkurs 2011, medan Fujifilm överlevde tack vare en klurig VD (se länken).
I det här inlägget ska vi titta lite på Kodaks historia och dess berg och dalbana. George Eastman grundade företaget redan 1892 (man ska minnas att de första arkivbeständiga bilderna är från år 1826). Redan tidigt hittade Kodak sin mix av billiga enkla kameror för massorna och filmmaterial i form av negativfilm, diafilm (från och med år 1935 först) och fotopapper samt kemikalier och framkallningstjänster.

Historien om Kodak

Historien om Kodak- namnet och konceptet

Namnet Kodak betyder ingenting, det är påhittat men George gillade bokstaven ”k” så den skulle med, han lyckades att få in den två gånger till och med. Sloganen blev tidigt: ”You Press the Button, We Do the Rest”. År 1900 lanserade Kodak Brownie-kameran som ser ut som en skolåda ungefär, det blev den första massmarknadskameran för den breda publiken.

Kameratillverkaren Leica kom 1925 på att de kunde använda vanlig 35 mm biofilm, men i en stillbildskamera istället. De valde att göra rutorna dubbelt så stora mot hur en filmkamera gör dem. I en filmkamera går filmen vertikalt och rutorna blir 18×24 mm. Leica la filmen horisontellt och rutorna blev då 24×36 mm. George Eastman dog 1932 genom att han sköt sig själv. Bredvid honom låg en lapp med texten: ”To my friends: My work is done. Why wait?” I början fick man köpa film på metervara och ladda själv i kassetter till Leica-kamerorna, men 1934 började Kodak göra kassetter med färdigladdad film i, de kallade också formatet för 135 film.

Året efter, 1935, kom också den berömda diafilmen: ”Kodachrome”. Ett världskrig kom emellan, det andra till och med, och Kodak levererade mycket filmmaterial till militären och hade enkla framkallningslabb ute på fronten för att snabbt få fram bilder från militära spaningsuppdrag En intressant historia i sammanhanget är att sommaren 1945 fick Kodaks huvudkontor problem med filmframkallningen av röntgenfilm, en del film fick svarta prickar och annan film blev disig. De duktigaste teknikerna kunde bara till sist konstatera att endast radioaktivt material kunde orsaka sådana skador. Vad de då inte visste, men korrekt misstänkte var att USA hade lyckats med provsprängningar av atombomber. Att dessa var i öknen 3000 kilometer längre bort, var nog mer än de gissade på, men när de pratade med andra Kodak labb över USA som också haft samma problem så började bilden klarna.

Kodak i Jakobsberg

Historien om Kodak- efterkrigstiden

Efter kriget, år 1954 kom den världsberömda snabba svartvita filmen Tri-X (400 ASA/ISO). Den som någon gång haft ett eget labb hemma för framkallning av film lär ha använt den filmen minst en gång. Och vem har inte pressat Tri-X till 1600 ISO i ett hav av grova silverkorn? 1963 kom de första superenkla Instamatic kamerorna med en filmkassett som var enkel att ladda utan att man kunde missa att få fast den lilla fliken på upptagningsspolen. Filmformatet kallades 126 vilket kom från att filmrutorna var kvadratiska 26×26 mm. (Grundarna av Internet-tjänsten Instagram säger förresten att deras namn kommer från ”Instant camera” och ”telegram” och alltså inte från Instamatic kameran).

Även svenska Hasselblad körde med kvadratiskt format, dock 6 x 6 centimeter, och alltså i en helt annan kvalitetsklass. Inför månfärderna i slutet på 60-talet så jobbade Hasselblad tillsammans med Kodak för att få filmen så tunn som möjligt så att det skulle gå att få in fler filmrutor i ett magasin, så att astronauterna inte skulle behöva byta magasin med sina klumpiga rymdhandskar. Den film som Hasselblad med flera mellanformatskameror använder kallas 120-format.

Det här var produktiva år för Kodak och 1965 lanserades filmformatet Super-8 för filmkameror till konsumenterna. Vem har inte fått sin ungdom filmad med en sådan film och uppspelad med en projektor med hoppiga rörelser och utan ljud? 1972 var det dags för Instamatic 110 formatet som var en mindre variant av 126 filmen och som därmed medgav mindre kameror, nästan lite spionkamerastuk på dem. Storleken på filmrutan var 13 mm × 17 mm, vilket är ganska nära det digitala micro 4/3 formatet.

Printers hos Kodak i Jakobsberg

Historien om Kodak – den första digitala kameran

1976 stod Kodak för 90% av filmförsäljning i USA och 85% av kameraförsäljningen. Året innan, 1975, så klurade en av Kodaks ingenjörer ut en kamera som inte behövde film alls, det var nämligen världens första digitalkamera. Ledningens svar var att den skulle begravas så långt ner i källaren som möjligt då den tekniken konkurrerade mot allt som hade med filmdelen av företaget att göra. Året efter nere i källaren så kom även Kodaks ingenjörer på Bayer färgmatrisfiltret (CFA) som sitter framför nästan varenda färgsensor i hela världen, detta då sensorn egentligen är svartvitt och med detta filter kan den skapa färgbilder. Så vi har en hel del av tekniken bakom digitalkameror att tacka Kodak för.

Kodak hade filmframkallningslaboriatorer lite här och där över världen, bland annat i Jakobsberg utanför Stockholm. Jag besökte det år 1981 för ett skolprojekt så en del av bilderna som hänger med i detta inlägg är därifrån. 1982 lanserade Kodak återigen ett nytt format. Denna gång på en diskett istället, och det kallades därför Disc-kameror. Små och platta blev de, men de sålde väl egentligen aldrig sådär superbra. En liten lustighet är att Kodak tackade nej till att bli den officiella fotopartnern till OS i Los Angeles 1984. Fuji tog den platsen istället vilket gjorde att de fick en rejäl skjuts åren efter och gick från en tioprocentig marknadsandel till nästan en fördubbling.

1988 blev det år som Kodak hade flest anställda: 145.000. Helt släppte inte Kodak digitaltekniken, de utvecklade den och gjorde bland annat ett samarbete med Nikon i början på 90-talet där de gjorde sensordelen till en specialbyggd digital Nikon F3 med hela 1,3 Megapixel, men det var främst dyr proffsutrustning de sysslade med på digitalsidan vid denna tidpunkt.

De blundade dock inte helt för digitalteknik även på konsumentmarknaden i de fall de kunde kombinera den med filmframkallningen, så år 1993 så släppte de ”PhotoCD” formatet där man även kunde få sina bilder digital skannade och levererade på just en CD-skiva.

1996 var Kodaks bästa år, de hade då över 2/3 av den globala marknaden för filmrelaterade produkter. Det var också det året de skapade APS-formatet. En filmrulle som var enkel att ladda där filmrutorna var ungefär hälften i storlek mot på en 35 mm film (16.7 x 30.2 ). Ordet APS lever kvar på digitalkameramarknaden där det finns APS-C sensorer. Bokstaven C står för Compact, dvs ännu mindre och är 25,1×16,7 mm för att vara petigt exakt).

Historien om Kodak- när filmen blir digital

Under andra hälften av 90-talet började det komma digitalkameror för konsumenter, Sony var en av dem som var tidigt ute med sådana. Kodak gjorde också några försök men det blev aldrig några succéer. Åren efter millennieskiftet började filmförsäljningen gå ner i volym och digitalkameror såsom Canons mycket små och snygga, nästan som smycken, kompaktkameror i Ixus serien var storsäljarna.

Även de digitala DSLR systemkamerorna kom i denna period. Spiralen fortsatte på samma sätt, att Apple lanserade Smartphonen 2007 gjorde inte saken bättre, och 2011 kom så konkursen (också ett ord med två ”k” i sig). Som med många konkurser så lyckades Kodak starta upp en liten del igen och Kodak gör fortfarande en del filmmaterial och liknande, men i en väldigt liten skala mot storhetsdagarna. Men vem vet, de senaste åren har det blivit lite retro-poppis och hipsterhajpat att köra med film igen, så filmens död är kanske betydligt överdriven.